Ibland så drar vemodet över mig. Det bara finns där vissa morgnar när jag vaknar och vill liksom inte släppa taget om mig. Det händer oftare den här tiden på året än på våren och sommaren. Det är som att bristen på solens strålar sakta men säkert bryter ned mig fysiskt och mentalt. Den långa mörka vintern har sakta men säkert, bit för bit, tagit kraft ifrån mig och lämnar en växande bitter eftersmak av håglöshet och orkeslöshet.
Förr brukade jag kämpa emot dessa känslor med full kraft. Det gjorde ont och måste bort. Fort måste det försvinna. Men ju mer jag kämpade för att bli av med det svåra, desto segare ville det hålla sig kvar och desto hårdare föll jag. Med åren har jag lärt mig att smärtan och orkeslösheten inte är farlig, även om den skaver obekvämt och emellanåt smärtar ganska kraftigt. Jag vet också att om jag inte kämpar emot utan accepterar att det är så här livet ser ut just precis nu, så vill de tunga snabbare lämna mig ifred.
Att acceptera och gilla läget är dock sällan lätt och det kräver en hel del av mig. Idag är en sån dag när jag pendlar mellan att acceptera och att vilja kämpa. Jag pendlar mellan att jobba för att må bra igen - att få vara glad och full av energi, och att faktiskt låta saker få vara så som det är just nu.
Ikväll börjar jag träna yoga igen. Efter ett alltför långt uppehåll längtar min kropp och min själ efter de välkända rörelserna, den lugnande djupa andningen och meditationen som uppstår i träningen. Efter veckor av lathet ska kroppen väckas åter. Jag längtar.
Vill du få tips och idéer hur du kan minska på de skadliga kemikalierna i din vardag? Följ mig på Instagram för kontinuerlig inspiration. På Instagram heter jag saraseviga.
Gilla Saras Eviga på Facebook så missar du inte när det kommer upp nya inlägg här på bloggen.
Förr brukade jag kämpa emot dessa känslor med full kraft. Det gjorde ont och måste bort. Fort måste det försvinna. Men ju mer jag kämpade för att bli av med det svåra, desto segare ville det hålla sig kvar och desto hårdare föll jag. Med åren har jag lärt mig att smärtan och orkeslösheten inte är farlig, även om den skaver obekvämt och emellanåt smärtar ganska kraftigt. Jag vet också att om jag inte kämpar emot utan accepterar att det är så här livet ser ut just precis nu, så vill de tunga snabbare lämna mig ifred.
Att acceptera och gilla läget är dock sällan lätt och det kräver en hel del av mig. Idag är en sån dag när jag pendlar mellan att acceptera och att vilja kämpa. Jag pendlar mellan att jobba för att må bra igen - att få vara glad och full av energi, och att faktiskt låta saker få vara så som det är just nu.
Ikväll börjar jag träna yoga igen. Efter ett alltför långt uppehåll längtar min kropp och min själ efter de välkända rörelserna, den lugnande djupa andningen och meditationen som uppstår i träningen. Efter veckor av lathet ska kroppen väckas åter. Jag längtar.
.jpg) |
| Den här gigantiska kotten hittade min dotter när vi var på Cypern i våras. Hon har målat den och jag förundras över vilket konstverk det blev. Kottens alla skiftningar i färg och form tillsammans med de dova vattenfärgerna. Ett fantastiskt objekt att öva mindfulness på. |
Vill du få tips och idéer hur du kan minska på de skadliga kemikalierna i din vardag? Följ mig på Instagram för kontinuerlig inspiration. På Instagram heter jag saraseviga.
Gilla Saras Eviga på Facebook så missar du inte när det kommer upp nya inlägg här på bloggen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.