Runstreak

Den bakomliggande orsaken är såklart ett pussel av många faktorer, men några av de största är förmodligen en hormonell obalans och lägg till det psykisk ohälsa. Sömnen är så grundläggande och när den inte fungerar så rasar alla andra delar av livet mer eller mindre. Ända sedan jag var liten har sömnen varit viktig för mig så när jag nu levt med dålig sömn i så många år så har det fått stora konsekvenser på många plan i mitt liv. Det förjävliga klimakteriet, eller förklimakteriet som det varit för mig, som gör att kroppen inte fixar minsta lilla fusk med sånt som stör hälsan. Det kan räcka med att jag ätit sötsaker. Eller druckit en kopp kaffe. Alkohol är inte att tänka på överhuvudtaget då ett halvt glas vin ger mig en helt vedervärdig natt. Stresshormoner som rusar i kroppen. Känslan av att aldrig vara tillräcklig som sliter på mig.

Faktorer utanför mig som påverkat mig och som lett fram till vart jag befinner mig idag:

- Jag lever med vetskapen om hur illa ställt det är med vår planet. Klimatkrisen som enligt mig världen bara blundar för. Alla går omkring och hoppas att någon annan ska fixa den största utmaningen mänskligheten någonsin ställts inför. Bara vi får fortsätta konsumera i högre och högre takt i jakten på meningen med livet. Politiker och makthavare som prioriterar ekonomisk tillväxt och som inte är beredda att göra det som krävs. Alla pratar gärna om hur hållbara de är, men det är bara snygga ord. Koldioxidhalten som bara fortsätter att öka är beviset, trots att de som styr skryter om alla hållbara beslut som tas. 

- Min kamp för skogen. Som jag kämpat så för. Så många timmar. Så mycket arbete. Efter ett år står skogen fortfarande kvar, men än finns inga beslut om att den ska bevaras. Jag tänker inte ge upp. Jag kommer kämpa tills skogen är räddad om det så är det sista jag gör innan jag dör. Men allt oftare så väller sorgen över mig när jag ser hur de sista gamla skogarna försvinner en efter en och de politiska besluten alltid gagnar ekonomisk tillväxt för skogsägarna och staten framför att bevara biologisk mångfald. Art efter art dör ut och kommer aldrig mer tillbaka. Även om jag är fast besluten att kämpa tills jag dör för att rädda "vår" skog så ser det inte ljust ut på ett nationellt plan, på ett globalt plan. Sverige är bland de sämsta i klassen men slätar över med fina fraser om hur hållbart allt är när verkligheten är den totalt motsatta.

- Sorgen över hur det blev med pandemin. Censuren och polariseringen. Att demokratin i hela västvärlden är hotad till förmån för totalitarism. Mitt hjärta blöder för alla de som skadats av injektionerna. 

Till slut kände jag att tyngden blev för stor. Jag måste göra nåt. Världen blir inte bättre av att jag ger upp. Jag behöver hitta sätt att få tillbaka hoppet. Sätt att få tillbaka energin och livsglädjen. Sömnstörningarna har tagit så mycket och efter ett år av utredningar och blodprover så verkar det som att jag utvecklat en autoimmun sjukdom. Kroppen fryser så att jag skakar, trots lager av kläder. Mina vita blodkroppar är för få. Jag är tacksam att det inte var blodcancer som var värsta scenariot, men kan inte säga att jag bara därför tacksamt gläds åt att min kropp börjat attackera sig själv. 

Så hur vänder jag detta? Hur vänder jag skutan och går från hopplöshet till hopp?

Den 21 januari i år fick jag Corona och en vecka senare, på dag åtta, den 28 januari så blev jag jättedålig, med hög feber. Natten till den 28 januari var min sömn sådär katastrofalt dålig att jag bara låg där och tänkte att nu måste jag ta till något drastiskt. Jag tog beslutet där mitt i natten att jag skulle börja springa. Varje dag. Inte långt och inte snabbt, men så pass att jag fick upp pulsen varje dag. Jag tänkte att två varv runt kvarteret kunde vara lagom. Men att jag skulle göra det varje dag. Att göra något som får upp pulsen är ju nåt som är viktigt för hälsan i stort och för sömnen specifikt. Men så blev jag som sagt väldigt sjuk med hög feber dagen efter så det blev aldrig något av. Jag fick snällt vänta tills jag var frisk igen innan jag kunde starta.

Jag berättade för en vän om mina planer och hon berättade då om rörelsen Runstreak Sverige, där man springer 1 engelsk mile varje kalenderdag (1,61 km) eller allra helst 20 minuter per dag. Det var ju precis detta som jag tänkt mig. Jag letade upp gruppen på Facebook och gick med. Jag har alltid peppats av olika utmaningar och det här kändes helt klart som något för mig!!! Om man av någon anledning inte kan springa en dag så startar man om med en ny runstreak och börjar räkna från 1 igen. Man springer/joggar hur långsamt eller fort man vill, men man behöver hålla ett löpsteg och det räknas alltså inte att gå. Varje dag. Dag ut och dag in.

Den 9 februari 2022 var jag så pass pigg efter min Corona att jag vågade mig ut på mitt första pass. Min första runstreak någonsin var igång! De första dagarna sprang jag med inställningen att hålla mig till minst 1,61 km men sedan i söndags så beslutade jag mig att för mig ska runstreak innebära att jag springer minst 20 minuter per dag. 

Idag är jag på dag 7 och ingen är stoltare än jag att jag är igång!!! För er som vill följa min resa så finns jag på @saraseviga_runstreak på Instagram.

Jag överdriver inte om jag säger att jag på dag 3 så ökade min energi OCH min livsglädje med 1000%. Jag har lidit brist på både serotonin och dopamin under en väldigt lång period och att springa gav nästan omedelbar effekt på båda dessa signalsubstanser. Jag kände samma lyckorus som spinningen gjorde för mig tidigare. Jag kunde inte fortsätta med spinning just för att det stressar min kropp, det blev för hård träning helt enkelt som bröt ned istället för att bygga upp min hälsa. Självklart kommer jag inte känna detta lyckorus varje dag, men den glädje som jag kände så snart efter att jag började är en tydlig vägvisare för mig att jag slagit in på rätt väg.

Jag väljer att göra min runstreak framförallt för min psykiska hälsa. Jag springer för att må bättre, stärka hjärtat och bli en bättre mamma. Jag har allt att vinna och inget att förlora på detta.

Min största risk kommer vara att gå ut för hårt. Jag måste påminna mig själv att hur roligt detta än är så får jag inte öka på och köra längre sträckor eller springa för fort. Nu gäller det att jag tar det lugnt. Jag vill inte dra på mig skador och jag vill orka, kunna och vilja springa varje dag på lång sikt. Det är viktigare att göra detta varje dag än att bli snabb och kunna springa långt. Det stora i detta är att göra det varje dag. Jag kan springa lika långsamt som jag skulle promenera om jag så vill, men det är aktiv rörelse och det är att göra det varje dag som är det stora, inte hur långt eller snabbt jag springer. Sen kanske det andra kommer av sig självt längre fram, att jag ibland springer längre, men nu under den första tiden så är det inte mer än 20 minuters löpning varje dag. Jag vet att när man är i min situation med hormonell obalans så är det viktigt att inte ska träna för hårt, för kroppen kommer att tolka det som att jag springer ifrån en tiger och det kommer öka stressen i min kropp. Istället ska jag mys-springa. Hjärtat får jobba lite extra men inget extremt. Sakta men säkert ska jag bygga upp min mentala och fysiska hälsa igen. 

Jag har aldrig sprungit tidigare, förutom några få tillfällen. Senast var 2015 och de gånger jag sprungit har det blivit under några veckors tid för att sedan rinna ut i sanden. Att springa varje dag är verkligen den knuff jag behöver för att det ska bli av och för att hålla i denna nya vana.

Jag springer för livet.