#metoo

Den var den 14 april 2001. Jag var 25 år, glad och förväntansfull. Våren stod för dörren och det kändes som att livet lekte. Jag hade knappt ett år tidigare lämnat ett längre förhållande bakom mig som varat i över 8 år. Det var lördag och jag såg fram emot en utekväll på krogen tillsammans med två av mina dåvarande vänner. Inte anade jag då att kvällen skulle sluta på ett helt annat sätt än jag hade kunnat föreställa mig - på ett sätt som gjort att jag under alla dessa år önskat att jag aldrig hade gått ut på krogen den där kvällen. Inte heller hade jag kunnat föreställa mig att det skulle ta mig 19 år att våga berätta om vad som hände.

Idag är det på dagen 19 år sedan jag blev våldtagen.

Metoo briserade hösten 2017. Allt kom tillbaka för mig igen. Minnena, skammen, smärtan. De inre ärren skaver och river obekvämt inuti mig så fort jag tänker på det som hände, på krogen Harrys i Örebro natten mellan den 14 och 15 april 2001. På en smutsig toalett efter att musiken tystnat och gästerna börjat köa för att ta sig ut och bege sig hemåt i natten. Där och då försvann en del av det som var jag. En del av mig gick sönder och kommer aldrig någonsin att kunna repareras helt igen. Den natten tog skammen greppet om mig och har inte lämnat mig sedan dess. Otaliga timmar i terapi har läkt, men inte helt. Ända sedan hösten 2017 har jag vetat att jag måste berätta min berättelse. Det har tagit mig till idag att ta det steget.

Tidigare på kvällen hade jag pratat med en man i baren. Jag tyckte att han var trevlig och väldigt attraktiv. Han bjöd mig på en drink och flirtade rätt öppet med mig. Jag kände mig glad och lite smickrad. Men ganska snart kom en av mannens vänner fram till mig och berättade lite diskret att jag borde gå därifrån. "Vet du att han har en höggravid flickvän där hemma som ska föda vilken dag som helst?" Så fort jag hörde detta var intresset över för min del och jag lämnade honom, hans vänner och baren och spenderade resten av kvällen tillsammans med mina två vänner på dansgolvet.

När nattklubben stängde klockan 02.00 och musiken tystnat tog sig alla som var kvar mot utgången och garderoben för att hämta ut sina jackor. När jag var på väg för att ställa mig längst bak i kön så grep mannen tag i mig. Han stod precis utanför en handikapptoalett. Han viskade nåt i mitt öra i stil med att nu ska du få det du ville ha. Sedan drog han in mig på toaletten, låste dörren och höll fast mina händer bakom min rygg och tryckte upp mig mot väggen. På den där toaletten, den där smutsiga och sunkiga toaletten var det som om jag lämnade min kropp och svävade ovanför och såg allt i slow motion uppifrån. Det var som om jag tillfälligt lämnade min kropp för att det som hände var för svårt att ta in. Efteråt kände jag mig lika smutsig som toaletten och den känslan har varit svår att tvätta bort sedan dess.

När han var klar och lämnade mig tog jag mig på nåt sätt ut. Det var som att det inte längre var jag som fick mina ben att gå. Jag var inte längre rädd, bara helt tom. Han hade tagit en del av mig och den delen har jag aldrig sett igen sedan dess. Apatiskt rörde jag mig helt lugnt medan jag hämtade min jacka i garderoben och tog mig ut till utsidan. Där stod en av mina vänner och väntade på mig. När hon såg mig så kunde jag se i hennes ögon att något med mig var allvarligt fel. Skräcken i hennes ögon fick mig att börja komma tillbaka till verkligheten.

Innanför denna vägg ägde övergreppet rum. En del av min läkning har varit att gång på gång besöka platsen för att ta tillbaka den och göra den mindre laddad.

De var få personer som jag sedan berättade vad som hänt för. Skammen var för stor. Trots att jag förnuftsmässigt visste att jag inte hade orsakat det som skett så har jag under alla dessa år känslomässigt känt att det som hände på nåt sätt var mitt fel. Att jag förtjänade det. Av de få som jag beslutade att berätta för så var det flera av dem som reagerade väldigt, väldigt märkligt. Jag vet nu att de var formade av den då rådande - och fortfarande rådande - tystnadskulturen. Sånt här ska vi inte prata om. Sånt här ska man inte ta fram i ljuset utan glömma så fort som möjligt. Låtsas att det aldrig hänt. Några som jag berättade för har aldrig nämnt det som hänt efter tillfället då jag berättade. Den andra vännen som var med mig på kvällen ställde frågan "Vad har du nu gjort?" till mig när hon kom ut från krogen och förstod att nåt hänt mig. Ja, vad hade jag gjort?

När övergreppet skedde och tiden efter visste jag inte att det beteende som jag hamnade i är den allra vanligaste reaktionen som inträffar vid ett sexuellt överfall. Jag hamnade i det som kallas för frozen fright, ett tillstånd som ungefär 70% av alla som utsätts för våldtäkt hamnar i. Jag gjorde inget motstånd under själva övergreppet. Jag skrek inte, jag försökte inte ta mig loss. Jag har bannat mig själv efteråt så många gånger för att jag inte stoppade det som hände. Varför ropade jag inte på hjälp? Varför använde jag inte alla krafter jag hade för att försöka ta mig loss? Varför försökte jag inte skada honom för att få stopp på det som skedde? Det var som att varenda cell i min kropp gick in i ett förstelnat läge där jag var helt handlingsförlamad. Kroppen och själen spelade död för att på så sätt skydda mig så gott det gick i den hjälplösa situation jag befann mig i. Jag lämnade känslomässigt det som hände. Jag tror själv att jag gjorde det för att det var för svårt att ta in. Jag vet att jag tänkte att jag borde göra motstånd, jag ville skrika på hjälp men rösten ville inte lyda, det kom inget ljud. Jag var livrädd för vad han kunde vara kapabel att göra om jag försvarade mig. Kanske skulle han skada mig ännu mer.

Dagen efter gjorde jag det som jag lärt mig att man ska göra. Jag gick till polisen och anmälde det som hänt. Mannen hade tidigare under kvällen sagt sitt namn och berättat vart han jobbade, på en liten special-butik i Örebro med inte alltför många anställda, så det var enkelt för polisen att hitta vem han var.

När jag förhördes av två poliser var det som att utsättas för ännu ett övergrepp. Det var oerhört obehagligt. Poliserna ställde frågor till mig som antydde att de ändå tyckte att jag hade bidragit till det som hänt. Att min klädsel, att jag hade druckit alkohol, spelade roll var tydligt eftersom många av frågorna handlade om det. Även hur många jag hade haft sex med ville de veta. Väldigt många av frågorna handlade om att ta reda på om jag på nåt sätt lockat mannen att göra det han gjorde mot mig. Eller var det inte nåt som jag ändå hade varit med på? Den vän som såg mig direkt efteråt blev även hon kallad till ett långt förhör där de frågade ut henne under närmare två timmar. Jag satt utanför polisstationen och väntade på henne och minns att jag tänkte att något måste blivit fel. Varför skulle hon annars förhöras så här länge? När hon till slut kom ut kom hon med nedfälld blick och berättade att hon kände sig så dum. De hade ställt frågor som fick det att låta som att hon tyckte att det var jag som hade lockat mannen att göra det han gjorde mot mig. Jag hade ju trots allt flirtat med honom tidigare under kvällen. Hon fick ingående beskriva vilka kläder jag hade haft på mig samt om jag brukade flirta med främmande män när jag var ute på krogen. Hon intygade mig att hon inte på nåt sätt tyckte att det var mitt fel, men hon mådde oerhört dåligt över att de fått det att låta så på henne under förhöret genom de frågor de ställt henne och hon fått svara på.

En tid senare när jag ringde upp polisen för att höra hur det gick med anmälan fick jag veta att mannen som jag hade anmält hade blivit uppringt på sitt jobb. Han hade förnekat att detta hänt. De såg ingen vits med att kalla in honom till förhör. Jag blev ingående förhörd i mer än en timme, min kompis i närmare två timmar. Han som var anklagad blev endast uppringt per telefon. När mannen förnekade det han var anklagad för så lades ärendet ned. Han hade medgivit att han var på platsen och att han träffat mig, men förnekade våldtäkten. Eftersom det inte fanns några vittnen till själva övergreppet så valde polisen att lägga ned utredningen utan att ens kalla in honom till förhör.

När jag skulle skriva detta inlägg, efter alla år som passerat, så googlade jag mannen (hans fullständiga namn stod i min polisanmälan). Det var inte svårt att hitta honom. Via bland annat Allabolag, Ratsit och Facebook kunde jag få fram fakta om honom. Det visade sig att han blev pappa till en dotter en dryg månad efter att han våldtagit mig. Hans dotter fyller snart 19 år.

Under alla år som passerat har jag funderat om det kanske ändå inte var så som polisen ville få det att låta som. Att det som hände ändå hade berott på mig. Jag har funderat mycket på det genom alla dessa år. Hur kommer det sig att det är vi som blivit offer för sexuella övergrepp som bär skuld och skam medan förövaren verkar gå fri från detta? Idag berättar jag min historia för att jag från och med nu tänker lämna skuld och skam där den hör hemma - hos mannen som våldtog mig.

Varför berättar jag? Varför kan jag inte bara vara tyst och gå vidare som att det aldrig hade hänt. Jag har försökt göra så. Under alla år har jag försökt. Jag har även gått i terapi. Jag har besökt platsen där det skedde, allt för att kunna läka och gå vidare. Men så länge jag är tyst är jag själv med och bidrar till att tystnadskulturen får fortsätta existera. Till att övergrepp får fortsätta att ske, gång på gång, dag efter dag. Visste du att det begås 100 våldtäkter varje dag i Sverige, varje dag året om?*

Om inte jag vågar berätta, vem vågar då? Vi är alldeles för många som varit med om i princip samma sak som jag var med om. Kanske är någon del i berättelsen annorlunda. Kanske är förövaren någon som kvinnan känner (det är vanligare), kanske äger övergreppet rum i hemmet (även det är vanligare). Men oavsett detaljerna så är vi många, oerhört många kvinnor som utsätts för sexuellt våld - av en man. Jag vill med min berättelse ge en röst åt alla de kvinnor som ännu inte orkat berätta. Jag vill ge röst åt dem som kanske inte ens förstått att det de varit utsatta för är ett övergrepp. Ju fler vi är som berättar desto mindre utrymme finns det för att sexuella övergrepp kan få fortsätta i den omfattning det gör idag. Jag har fått nog nu. Jag tänker inte vara tyst längre.


100 våldtäkter begås i Sverige - varje dygn.



CONVERSATION

21 kommentarer:

  1. Berörande historia, tack för att du vågar dela med dig <3 Jag fastnade lite kring tystnadskulturen och "några som jag berättade för har aldrig nämnt det som hänt efter tillfället då jag berättade.". Jag fick för några år sedan veta att en släkting till mig som jag träffar med släkten några gånger per år har blivit utsatt för sexuella övergrepp inom släkten då hon och jag träffades själva en dag (vilket händer nästan aldrig). Hennes syskon och mamma visste om det sedan tidigare men det hade inte mottagits så väl, mer besvärat. Jag reagerade mer med känslor och uttryckte hur fel och hemskt det som hade hänt var samt kramade och tröstade. Vi har inte pratat något om det sedan dess och vi träffas när det är olika typer av firande och högtider vilket inte känns som rätt läge att lyfta det (alla inom släkten vet inte om det). Har du några tankar kring hur man ska bemöta det? Nu är det som det aldrig har hänt - är det rimligt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Tack för dina ord. Jag tror att tystnadskulturen påverkar oss alla. Det är obehagligt att prata om sånt som är obehagligt och obekvämt, då är det lättaste och därför en vanlig reaktion att låtsas som ingenting för att så snabbt som möjligt återgå till ett tillstånd där man inte känner obehag. Jag tror att din släkting berättade för dig för att hon såg att du hade potential att se bortom den rådande normen och att där fanns möjlighet att få stöd och hjälp. Fint att du kunde ge henne din axel då hon berättade. Kanske har hon gått vidare och vill lämna det där, men mest troligt så är det fortfarande ett sår som behöver stöd för att läka. Att få bekräftelse på att det som hänt inte är hennes fel (det verkar vara en automatisk reaktion hos väldigt, väldigt många som utsatts), men också att veta att du finns där för henne även fortsättningsvis. Du kan alltid fråga henne hur hon mår efter det som hänt, om hon har någon att prata med och erbjuda dig att du vill och orkar lyssna på henne genom att säga just det: "Jag vill gärna lyssna och finnas här för dig om jag kan. Vill du berätta hur du mår nu i allt det som hänt dig? Kan jag hjälpa dig på något sätt?" Även om tillfällena är få då du har chans att prata där ni är ensamma så skulle jag se till att det skapades såna tillfällen. Det räcker med en minut för att hinna säga detta. Sen kan tid skapas att ses mer om hon vill det. Det hade varit ett enormt stöd för mig om jag var i din släktings situation. Att visa omtanke på det sättet är oerhört fint och även om hon tackar nej så har du visat att du finns där om hon vill. Tala även om att du finns kvar fortsättningsvis och att hon kan prata med dig om hon vill och behöver om du känner att du kan. Stort lycka till.

      /Sara

      Radera
    2. Tack snälla Sara för ett himla genomtänkt och klokt svar, jag tar absolut till mig det och kommer göra som du föreslår då det känns helt rätt för mig. Vill verkligen vissa och uttrycka som jag känner, att jag bryr mig och finns här för henne. Nu får det bli av också - tack!

      Radera
  2. Tack! För att du berättar, belyser, vågar, delar. Dina inre skrik blir till ord vi andra kan förstå. Har ingen liknande erfarenhet och är tacksam. Förbannad över att behöva vara det, just tacksam för att det inte hänt mig. Det borde vara en självklarhet. Önskar det inte hade hänt dig eller någon annan, någonsin. Önskar att det aldrig mer sker. Önskar dig fri från tyngden av en liten människas vilja att stjäla och rasera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så enormt för dina värmande ord. Omtanken från alla er som läst är överväldigande. Jag önskar också att världen såg annorlunda ut. Nu är det så här och då vill jag göra det jag kan för att förändra den till en värld som jag vill ha, och det innebär bland annat en värld fri från mäns våld mot kvinnor. Det är ett så oerhört stort samhällsproblem idag. Om jag genom att dela min historia kan hjälpa andra som blivit utsatta för att känna sig mindre ensam, att visa på att vi är många som utsatts och utsätts för detta, så hjälper det mig att hitta mening i det som hänt. Jag tänker tanken att kunna nå ut till alla som är förövare. Tanken svindlar. Jag sätter ned min fot och talar om att detta beteende inte är okej. Jag hoppas att det kan bidra på nåt sätt till en bättre värld.

      Radera
  3. Starkt av dig att berätta Sara. Du hjälper andra, förhoppningsvis bidrar din hemska erfarenhet till att samhället får upp ögonen och förstår och gör bättre ifrån sig. Hoppas att polisen får resurser och utbildning att lösa sånt här istället för som i ditt fall få dig och din vän att känna er skyldiga. Blir oerhört berörd och kan inte föreställa mig dina känslor. Jag önskar och hoppas att alla kan hjälpas åt att ändra uppfostran/normer/beteende/ursäkter och handling. Jag har själv en vän som råkat ut för en våldtäkt och när jag fick veta det tröstade jag så gott jag kunde där och då i stunden. Men efteråt har jag inte pratat om det, självklart borde jag frågat henne mer hur hon ville ha hjälp i sitt lidande. Hur hade du velat ha hjälp/stöd från dina nära? (Svara bara om du orkar).
    Tack och jag beklagar.
    Systerkramar
    Nanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Nanna!

      Stort tack för dina värmande ord. Läs gärna mitt svar till den första som lämnat kommentar till detta inlägg som hade liknande funderingar som dig. Jag tror det är lätt att vi alla faller in i den rådande tystnadskulturen. Det är svårt att prata om svåra saker och rent psykologiskt vill vi ta oss tillbaka till ett tillstånd där det inte känns obehagligt och det enklaste sättet att göra det är att inte prata om det som är svårt.

      Jag tycker att du ska ta modet att fråga din vän frågorna jag beskrev i kommentaren här ovan (daterad idag klockan 14.11).

      Stort, stort lycka till. Glöm inte att det är bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite. Vill din vän inte längre prata om det så kommer hon att säga det, men då har du ändå visat att du finns där för henne om hon vill och orkar berätta mer en annan gång.

      Omtanke är fantastisk och underkatta inte kraften i det.

      Kramar /Sara

      Radera
  4. You are so brave Sara to tell your story. What happened to you is so awful and how it was handled. I hope by telling your story you will help others come forward and not to feel alone . It's the culture everywhere about rape. It's always blaming the victim.
    My heart aches for you for having gone through this.
    Tataxxoo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Thank you so, so much my lovely Tata. Your support means the world to me. I love you!

      Radera
  5. Tack för att du delar din historia!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns skönt att veta att min historia landar där den ska och kan hjälpa andra. "Om inte jag vågar berätta, vem vågar då" har varit mitt mantra för att våga ta steget och berätta vad som hände mig och hur reaktionerna blev efteråt. Genom att göra det kan vi gå mot förändring. Det är min starka övertygelse.

      Radera
  6. Tack för att du står upp Sara! Att du talar om det som är så sårigt och gör så ont. Att du orkar dela med dig av det fruktansvärda övergrepp du utsatts för. Jag tar många tankar med mig ifrån din berättelse. Hur många av oss är en del av tystnadskulturen utan att vi förstått det själva tex. Om nån frågar oss om vi tycker att det är bra att sexuella övergrepp tystas ner svarar nog de allra flesta ett rungande nej. Men hur många av oss tar initiativ till att tala om det när det väl kommer till kritan? När det inte längre handlar om statistik på tvn utan kommer nära. När det handlar om grannen, arbetskamraten, systern, hon där borta i utkanten av min bekantskapskrets eller min bästa vän. Hur många av oss tappar modet då? Alldeles för många av oss. Inklusive jag själv. Det blir ett osynliggörande som otäckt sipprar genom hela vårt samhälle. Men när jag läser din text andas jag hopp inför framtiden. Din berättelse är så viktig. Tack att du orkade dela den med oss!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Jenny för dina ord. Jag tror att jag börjar förstå varför tystnadskulturen fått finnas och vara så stor. Läs gärna mina svar till de första två kommentarerna till detta inlägg. Vi som människor vill gärna undvika smärta. Att höra om någon som blivit sexuellt utnyttjad väcker smärta och är obehagligt. Då är det så lätt att (ofta omedvetet) lägga locket på eller vända sig åt ett annat håll, allt för att slippa möta det svåra. Jag tror att om vi blir medvetna om att det är detta som händer så kan vi gå emot den första spontana reaktionen att tysta och istället orka våga stå kvar och mötas i det som hänt.

      Radera
  7. Tack Sara för att du belyser ett viktigt ämne och delar din fruktansvärda upplevelse. Jag har mött unga tjejer som också blivit våldtagna, fast de har inte kallat det för våldtäkt, utan använt andra förminskande ord, kanske för att det gör mindre ont, känns mindre skamfyllt. Jag tror att det är viktigt att prata om det för vad det verkligen är, inte använda några omskrivningar, inte förminska upplevelsen.
    Sen är det otroligt sorgligt att du inte blev tagen på allvar av polisen, det gör mig så arg. Jag hoppas att vi idag snart 20 år senare kommit längre, och att de som blivit utsatta får ett bättre bemötande, jag vet att det finns goda exempel också, tack och lov. Jag hoppas Sara att du kommer ett steg närmare att bli hel genom att berätta. Det är starkt, modigt och nödvändigt! Jag önskar dig allt gott! Kram Susanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Susanna!

      Ja, det är lätt att göra så. Inte tala om det som hänt för vad det är just för att det då känns mindre skamfyllt. Det är också så vanligt att när tidningar och media skriver/pratar om det att de alltid lägger fokus på att en kvinna blivit våldtagen. Fokus är alltid på offret och det pratas inte om den som faktiskt begått brottet och som borde synliggöras betydligt mer. Det har gjort att de män som gör detta blivit osynliga "monster" som inte finns på riktigt. Det är helt vanliga män som vi umgås med och har i vår närhet som begår dessa brott. Det tror jag också är en faktor som gör att man inte vill ta ordet våldtagen i sin mun för att ens bild av vad en våldtäkt är inte stämmer. Det är oerhört få våldtäkter som sker ute i skogen av en okänd förövare. De allra, allra flesta begås av någon man känner i ens eget hem.

      Tack snälla för din kommentar. Varma hälsningar /Sara

      Radera
    2. Så fint också att få höra från dig efter alla dessa år. Stor varm kram till dig, Susanna!

      Radera
  8. Kära du, jag skickar all kärlek till dig. ❤️ Tack för att du berättar, det betyder mycket för oss andra som blivit utsatta och inte vågat berätta. Vilken stark och modig kvinna du är! Och kom ihåg, aldrig nånsin ska du skylla eller skamma dig själv. Det var han som våldtog dig och det är bara och enbart han som ska känna skam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Genom att dela sin historia så kan vi läka. Jag kommer att prata mer om detta längre fram men vill redan nu tala om att du gärna får dela din historia med mig om du vill det. Att skriva ned hjälper att förstå bättre vad som hänt men också att läka. Att dela med någon man känner förtroende för. Även du är stark och modig. Tillsammans kan vi bära varandra.

      Radera
  9. Starkt av dig att berätta Sara. Viktigt för så många kvinnor. Det väcker såklart många känslor,jag var ju också en av dom som fanns med under denna tid och ingenting visste. Du är fin på så många sätt och värd det bästa, värd att bli hel. Kram från Viktoria ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av de två som var med mig denna kväll heter också Viktoria, men jag utgår från att du inte är hon eftersom hon mycket väl vet vad som hände mig den kvällen. Vilken Viktoria är du?

      Radera