Ljus, mörker och medveten närvaro

Jag har en slags hatkärlek till hösten. Jag älskar denna årstid. Kanske mest av alla våra fyra årstider. Men ändå bär denna årstid på mycket smärta, på enormt tunga minnen. I mina yngre år genomgick jag många höstar med enormt mörker. Jag var en av många här i mörka Norden som drabbades av höstdepression. När ljuset försvinner och dagarna blir kortare så händer något i mig. Jag är mer sårbar. Huden känns tunnare. 

Hur många färger får plats på några få centimeter? Hösten är smärtfullt vacker just nu. Vetskapen om att denna färgprakt snart är ett minne blott gör ont i mig.

Numera är det många, många år sedan jag sist hamnade i detta djup, men ändå blir jag varje höst påmind om smärtan och ångesten som jag kände trots att mer än tio år har passerat. Nu tankar jag ljus genom att varje dag gå på en rask promenad på lunchen. Promenaderna ger mig mycket mer än bara ljus. Det är då jag kommer på alla bra idéer och det är under mina promenader som jag blir som mest kreativ. Då landar jag och känner mening med allt. Under mina promenader är fifflande med mobiltelefonen strikt förbjudet. Inte ens om telefonen ringer svarar jag. Under denna halvtimme har jag träff med mig själv och då får inget annat störa (här, här och här har jag skrivit mer om hur viktiga mina promenader är för mitt välmående).


För någon vecka sedan blev jag intervjuad av tidningen Metro om mina tidigare höstdepressioner. Jag vet inte hur de hade lyckats hitta information om att jag tidigare lidit av höstdepressioner, men de kontaktade mig och jag kände att jag kan inte tacka nej till att berätta.

Jag vill berätta till alla er som kämpar, det må vara depression eller annat elände, att du är inte ensam. Många, många kämpar idag och eftersom det fortfarande är tabu att prata öppet om psykisk ohälsa så är det så lätt att gå runt och tro att du är helt ensam i världen om att uppleva detta. Men du är inte ensam. Jag vill också med min berättelse visa att det jobbiga du nu går igenom inte kommer att vara för alltid även om det känns så. Livet kan bli fantastiskt igen, och det kommer att bli det. Våga vila i den vissheten. Jag skulle aldrig vara den jag är idag om jag inte gått igenom det svåra jag gjort. Därför känner jag ändå tacksamhet över de här enormt svåra åren som jag kämpade med depressioner. Trots att det är det absolut svåraste jag någonsin upplevt så skulle jag idag inte vilja velat vara utan dem.

Här hittar ni artikeln i Metro.

Ljus och mörker. Precis som livet självt. Båda behövs och är lika viktiga. Trots att jag gärna vill att livet ska vara glatt, positivt och ljust största delen av tiden så skulle jag aldrig kunna känna tacksamhet över dessa stunder om jag inte samtidigt upplevde mörker, svårigheter och tunga perioder.

Jag blir bara mer och mer övertygad om att det stora i livet är det lilla. Det enkla. Det där ögonblicken som går förbi. Ett leende från ett av barnen. Solens strålar mot kinden en frisk höstdag. Skårorna i ett vackert höstlöv. Stannar du upp och upplever livet, eller är dina tankar alltid på väg att planera för framtiden, det som ska komma sen? När jag ser det "lilla" i livet, när jag är helt och fullt närvarande i nuet, det är då mitt liv är som allra, allra bäst. Det är då jag kan känna sann lycka och enorm tacksamhet. Det är DE stunderna som är meningen med hela livet för mig.

Här är pappersversionen av artikeln i Metro som publicerades den 23 september 2016.