"Vår" skog

Den 17 februari i år fick vi ett besked som påverkat mig dag som natt sedan dess. Jag fick svårt att andas och fortfarande än idag trots att det gått mer än en månad så gör det fysiskt ont i mitt hjärta när jag tänker på det som hänt.

 
Gården vi köpte och tog över i slutet av november förra året. Gården vi letat i mer än 10 år för att hitta, en plats i skogen och nära naturen. Gården som jag kände i varje cell i mig att detta var platsen som vi letat efter i alla dessa år. För en månad sedan fick vi veta att skogsbolaget som äger all skog runtomkring lämnat in en avverkningsanmälan för att göra ett gigantiskt kalhygge precis utanför vår trädgård och tomtgräns. 

Du läste rätt. Den underbara skogen, som var en av de stora anledningar till att vi köpte vår gård, ska avverkas. Skogsstyrelsen har inte gjort några invändningar under den 6-veckorsperiod som de hade på sig att inspektera och komma med synpunkter, trots att jag flera gånger kontaktat dem för att berätta om allt skyddsvärt som finns här. 

I området som de vill avverka finns bland annat flera nyckelbiotop-områden, minst två porlande bäckar med kristallklart vatten, två våtmarksområden, enormt mycket död ved som på många sätt är ännu viktigare än de levande träden då död ved är hem åt otroligt mycket levande. I denna skog finns riktigt gamla tallar där några av dem är över 200 år. Det är en riktig skog som fått vara i fred, stå orörd i mer än 100 år. Det är den typ av skog som vi har enormt lite kvar av idag. 

Vi har många gånger hört ugglor hoa sent på kvällarna och vid två tillfällen sett en riktigt stor uggla, troligen en slaguggla eller en berguv. Här har vi gott om den rödlistade hackspetten spillkråka. I skogen finns dessutom enormt mycket gamla fornlämningar med ca 5-6 gamla boplatser där husgrunder i sten finns kvar. Det finns två gamla stora gruvhål från 1700-talet och en mängd mindre gruvor. Under 1700 och 1800-talen var detta en levande plats med stor aktivitet. Idag är det en underbart naturskön skog som på olika sätt berättar historien om detta område flera hundra år tillbaka i tiden.

Allt i mig säger att avverka denna skog är fel. 

Ibland har livet en plan som man själv till en början inte känner till eller förstår. Jag kände så starkt att gården var platsen vi letat efter i så många år. Men jag börjar mer och mer tro att det var skogen på denna plats som valde oss. 

I de kommande inläggen kommer jag att berätta min historia om vad som hänt sedan den där dagen för drygt en månad sedan då det för mig kändes som att marken under mig rämnade. 

Ganska snart bestämde jag mig för att jag måste göra allt jag kan för att rädda "vår" skog. Jag säger vår skog, för enligt mig är skogen och naturen något som tillhör oss alla. Vi måste inse att vi med dagens skogsnäring bokstavligen håller på att röja bort alla förutsättningar för liv här på vår planet när vi hugger ned de sista skogarna som finns kvar. 

När allt är borta, är det först då vi kommer förstå att pengarna som var drivkraften bakom vårt agerande, de kan varken ge oss syre att andas eller mat på bordet?