När livet var på väg att stanna

Det har varit glest med inlägg här under jul och nyår då jag har tagit en välförtjänt och behövlig vila och velat ägna min tid åt familjen. Vi har fyllt dagarna med att göra "ingenting". Det var fantastiskt skönt. Jag fick en bra rutin som fungerade med dagliga raska promenader på en halvtimme och daglig yoga vid lunchtid i 30-40 minuter (jag ska berätta mer om min yogautmaning 30 dagar i ett kommande inlägg). På kvällen har jag mediterat i 10 minuter innan jag lagt mig för att sova.


Jag har invigt och börjar lära mig min nya råsaftcentrifug som jag fick i julklapp, och varje eftermiddag har vi fyllt på med näringsfylld juice gjord på äpple, rödbeta, ingefära, apelsin, selleri, palsternacka och en massa annat gott. Riktiga energikickar som jag ofta hällt lite mortlade chiafrön i också för att få lite extra mättnad.

Och precis när vardagen skulle dra igång igen i slutet på förra veckan så hann vi bara jobba en dag innan det ofattbara hände. Det som inte får hända gjorde det. När jag var på väg till skola och förskola för att lämna barnen på morgonen i fredags den 8 januari ca klockan 08.20 så blev vår äldsta dotter påkörd av en bil på övergångsstället vid skolan där hon går. Det hade börjat snöa och när vi kom gående på trottoaren så kom en buss. Ett äldre par stod och väntade för att hoppa på, så bussen stannade. Vi gick vidare till övergångsstället som ligger precis bakom busshållplatsen. Jag höll lillasyster i handen och storasyster stod på min andra sida. Jag tittade åt vänster och gjorde bedömningen att vi kunde börja gå över. Men eftersom det stod en buss till höger om oss så tänkte jag naturligtvis stanna till när vi kommit över halva gatan för att titta bakom bussen för att försäkra att ingen bil kom från höger. Jag sa till barnen: Nu kan vi gå över. Storasyster har i efterhand berättat att hon såg en bil komma längre bort från vänster sida. Därför bestämde hon sig för att SPRINGA över gatan så att hon snabbt hann över. Inte hade hon en aning om att det kunde komma en bil från andra hållet, eftersom jag sa att nu kunde vi gå över. Allt gick så fort och först såg jag bara henne komma springande förbi mig. Jag skrek rakt ut. Först för att jag tänkte: Tänk om det kommer en bil från höger sida bakom bussen. Sen skrek jag ännu högre när jag såg att det faktiskt KOM en bil, i hög hastighet dessutom (min bedömning är att han körde i mellan 40-50 km/t), och jag såg att det fanns ingen chans att hon inte skulle bli träffad av bilen. Jag hann tänka så mycket. Jag förstår inte riktigt hur jag kunde hinna tänka så mycket på de där få sekunderna som gick. Bilen slog undan fötterna på henne och hon hamnade på motorhuven först och kastades sedan in i bilens framruta med huvudet som flög i en onaturlig rörelse så det såg ut som att huvudet skulle lossna från hennes lilla kropp. Sedan dunsade hon av bilen och ned mitt i vägbanan där hon landade på rygg. Det är väldigt mycket trafik på denna gata på morgonen. Han som körde bilen kunde inte stanna då det var halt så bilen bara gled och gick inte att styra. Som tur var så gled den mot höger sida av vägen och inte mot vår dotter som låg på gatan framför. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt henne om hon blivit överkörd. Jag sprang direkt ut i gatan och plockade upp henne och tog henne till trottoaren på samma sida som skolan. En kvinna dök upp direkt och hjälpte mig. Hon sa till mig att hålla henne stilla och med huvudet lågt och benen högt. Hon lyfte upp hennes fötter och jag höll henne under huvudet. Mannen som körde bilen kom ut och kvinnan bad honom ringa efter en ambulans. Jag ringde samtidigt till barnens andra mamma som sprang till olycksplatsen som bara är ca hundra meter från vårt hus. Samtidigt som hon kom var ambulansen där så de var extremt snabbt på plats. Två ambulansmän undersökte henne och lyfte upp henne på en bår. Sedan kom en polisbil med två polismän. Vår dotter åkte iväg med ambulansen tillsammans med sin andra mamma och jag och lillasyster stannade kvar för att svara på polisernas frågor.


Vi blev kvar på sjukhuset hela fredagen och fick åka hem på kvällen runt kl 19. De ville ha henne kvar för observation så hon inte fått några inre blödningar eller hjärnskakning. Men den enda fysiska skada hon fick var en bula i pannan som nu är ett blåmärke. Inga brutna ben. Ingen hjärnskakning. De första två dagarna hade hon lite ont i nacken som var spänd, men nu är även det borta. Jag har oroat mig att hon ska få en whiplash-skada men har förstått att barn är extremt mycket mer mjuka än oss vuxna och brukar inte få dessa typer av skador. Det är så mycket som hade kunnat gå extremt fel, men hon måste haft en skyddsängel vid sin sida som gjorde krocken med bilen mjuk och även när hon landade på vägen. Tänk om en annan bil hade kommit och kört på henne när hon låg mitt i vägen. Eller att bilen hon krockade med hade glidit åt hållet där hon låg på vägen. Jag är så extremt tacksam och ödmjuk inför att vi fick behålla vår älskade dotter. De skulle åka skridskor på fritids på morgonen och eftersom det dagen innan var så extremt kallt ute (minus 18.5 grader) så hade jag bylsat på henne med extremt mycket kläder. Det visade sig ju inte alls vara lika kallt, men det märkte inte jag förrän vi gick ut på morgonen. Hon hade på sig en mössa som var extra tjock som hon aldrig använt tidigare. Jag tror att den hjälpte till och skyddade lite när huvudet dunsade i bilens framruta.

När hon var i ambulansen så tog jag bilder av olycksplatsen för att hon skulle kunna se och bearbeta sen.


Hela familjen är givetvis oerhört chockade över det som hände. Jag har svårt att tänka på något annat och händelsen rullas upp för mitt inre gång på gång. De första dagarna efter fick jag ångest och hjärtklappning så fort jag gick ut och såg bilar eller bussar. Det börjar släppa lite nu, men jag är fortfarande väldigt rädd när det är mycket trafik i rörelse. I morse gick vi samma väg som dagen då olyckan skedde och både jag och barnen tyckte att det gick bra att göra det. Vi besökte även olycksplatsen redan dagen efter olyckan för att hjälpa oss att bearbeta men också minnas tillsammans. Vi kunde fylla i luckor åt varandra för att få en klarare bild över det som hände.

Jag har insett hur skört livet är. I ett ögonblick kan det vara över. Det är så många gånger som jag slarvat tidigare och inte gått med barnen på övergångsstället till och från skolan. Jag är oerhört glad att vi gjorde det, för annars hade jag inte kunnat förlåta mig själv om olyckan hänt. Nu gjorde vi åtminstone "som man ska" och det var tråkiga omständigheter att jag och min dotter missuppfattade varandra. Från och med nu är det endast övergångsställ som gäller när vi korsar en gata, och vi har bestämt att barnen alltid håller en vuxen i handen när vi går över. Varför bilen kom i för hög hastighet tänker jag inte grubbla på. Föraren såg ut att lida så efteråt och jag orkar inte bära på en ilska mot honom. Det tjänar ingenting till att bygga upp ilska. Han kommer att få sitt straff ändå. Jag hoppas bara innerligt att det inte var så att han satt och tittade i sin mobil och att det var därför han missade att någon kom på övergångsstället. Det är något som kan göra mig oerhört skrämd när jag ser folk kolla sina mobiler medan de kör bil. Min gissning är dock att han "glömde" att det var ett övergångsställe precis där och missade att det är 30 km/h som gäller utanför skolan. Hur som helst så är det ingen idé att grubbla över detta och olyckan går inte att göra ogjord. Jag är otroligt, otroligt tacksam att det gick så bra trots allt.

Jag skulle hemskt gärna vilja komma i kontakt med den kvinna som kom till olycksplatsen direkt efteråt och som hjälpte mig. Hon ingav mig lugn och var en stor trygghet för både mig och barnen. Jag vet att jag frågade om hon var sjuksköterska och det var hon. Hon berättade även för mig att hon skulle bli mormor snart. Min dotter minns att hon hade kommit gående bakom oss innan vi gick över övergångsstället och hon gick med stavar. Om någon hört eller vet vem hon är så skulle jag bli så otroligt tacksam om ni kunde förmedla en kontakt oss emellan, då jag skulle vilja träffa henne igen och tacka henne personligen.

Ta hand om varandra där ute. Slösa med kärleken till dem du älskar. Strunta i de små bagatellerna som ger irritation och stress i vardagen. Var mer närvarande. Lägg bort telefonen och spendera tiden med dina barn istället. Vår resa här på jorden är kort och vi har våra barn till låns för en kort tid. Älska.

Lycka är att få hålla mina barns händer.








Vill du fortsätta att få tips och idéer hur du kan leva mer hållbart, och minska på de skadliga kemikalierna i din vardag? Följ mig på Instagram för kontinuerlig inspiration. På Instagram heter jag saraseviga.

Gilla Saras Eviga på Facebook så missar du inte när det kommer upp nya inlägg här på bloggen.

CONVERSATION

10 kommentarer:

  1. Åh herregud. Änglavakt, helt klart. Tack för att du delar - det är en viktig påminnelse till oss andra vara uppmärksamma såväl i trafiken som på varandra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv. Ja, mitt sätt att bearbeta är helt klart att berätta om detta. Om och om igen tills de inre såren läker. Om någon läser som t ex slarvar med övergångsstället, eller ännu värre någon som brukar kolla mobilen medans hen kör, och min berättelse kan få dessa att vakna upp så är jag otroligt glad. Det känns som om hela världen fallit ned med sina huvuden och ser livet genom sin mobiltelefon. Jag möter ofta både gående och cyklande som tittar ned i sina mobiler. Men värst är när jag ser att någon som kör bil gör det. En olycka kan vara framme på nolltid och man har absolut inte de marginalerna att man kan läsa sms och liknande medan man kör bil. Tack för din kommentar :-) Kram.

      Radera
  2. Vet inte vad jag ska skriva. Så glad att det gick bra trots allt ♡♡♡

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delar! Jag läser och gråter och känner tacksamhet! Så mycket viktigt i din text! Tack för att er dotter mår bra! 💞

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maja. Det du skriver berör mig och jag känner en värme över all den omtänksamhet och kärlek som folk visat oss i samband med olyckan. Kram till dig.

      Radera
  4. Tack gode gud att det gick så bra! Jag sitter här med tårar i ögonen och hoppas att jag aldrig behöver uppleva ångesten du kände när ditt barn kom så nära döden. Kärlek och styrka till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, fina du för värmande ord. Kram till dig.

      Radera
  5. Stackars stackars er! Vilken hemsk chock det måste varit! Kan inte ens tänka tanken att se mitt barn bli påkört av en bil och inte kunna göra något. Sån tur att det gick bra! Sannerligen änglavakt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för omtanken. Ja, usch det är en händelse som jag gärna hade varit utan. Drömmer mardrömmar om det gång på gång. Jag är dock outsägligt tacksam att det gick bra trots allt. Livet kan vara över i ett ögonblick, därför är det så viktigt att ta tillvara på det och njuta medans man har sina nära och kära vid liv. Tänk vad mycket tid som läggs på oro inför vad som ska komma. Jag vill bli bättre på att njuta av nuet och livet som jag har här och nu. Kram till dig. /Sara

      Radera